Om Frans G. Bengtsson

Frans G. Bengtsson föddes 1894, son till förvaltaren på godset Rössjöholm. Han växte upp i en lantlig miljö, som han skildrar i »Den lustgård som jag minns» (1953). I boken kan vi följa författarens barndom fram till 10-årsåldern. Med varsam hand skildrar han livet i förvaltarbostaden, livet på godset och de många färgstarka figurer, som kryddar hans omvärld. Skolan och skolvägarna träder fortfarande efter 50 år fram i medryckande bilder. Intrycken levde kvar i minnets labyrinter.

Skolgången fortsätter i Kristianstad, där Frans G, Bengtsson avlägger studentexamen.Studentuppstasen behandlar Gustaf Fröding. Steget över till universitetet i Lund är en naturlig fortsättning.

De närmaste åren präglas inte av målinriktade studier. Det fanns så mycket annat att sysselsätta sig med i Lund, inte minst schackspel. Sena nätter i glada vänners lag tärde på Frans G. Bengtssons hälsa, varför han tvangs att återvända till Rössjöholm för att kurera sig. Lantlivet var nyttigt och arbetet som lagårdskarl gjorde att han återvann sin hälsa i sin »lustgård».

Frans G. Bengtsson fick sina första alster publicerade i Ord och Bild 1919, där också fler dikter infördes de närmaste åren. 1923 debuterar han med diktsamlingen »Tärningkast», som följs av »Legenden om Babel» 1925. Kritiken var god, men det ekonomiska utbytet var inte imponerande.

Författaren överger lyriken och övergår till prosa och översättningsarbete. Han kommer som essäist att framstå som en av landets främsta utövare. Kombinationen av enorm kunskap, exakt formuleringskonst och medryckande humor gör att essäsamlingarna kan tryckas i stora upplagor, vilket inte alltid är fallet.

Bland de översättningar, som Frans G. Bengtsson gör, kan nämnas Henry David Thoreaus »Walden», Miltons »Paradise Lost», »Rolandssången» och 6 romaner av Eric Linklater.

Det stora arbetet om Karl XII kommer ut 1935 och 1936. Med sin medryckande berättarkonst skaffar sig Frans G. Bengtsson en plats hos den läsande allmänheten, som i och med »Röde Orm» definitivt skulle bli bestående. Karl XII bidrog också till att han kunde få en dräglig ekonomisk bas att stå på.

Under 30-talet träffar Frans G. Bengtsson Gerda Fineman på Norstedts förlag. Hon var född på Ribbingsfors vid Skagern utanför Gullspång. De gifter sig i mars 1939 samtidigt som de bosätter sig i en av godsets flyglar.

Under slutet av 30-talet börjar Frans G. Bengtsson arbeta med »Röde Orm». Hur det gick till, har han skildrat i essän »Hur Röde Orm blev till». Första delen -– »Röde Orm i Västerled» -– kommer ut till julen 1941, och blir omedelbart en stor succé. Nya upplagor får tryckas. 1945 fullbordas skildringen med resan i Österled. När man i TV-programmet Röda rummet röstade fram århundradets mest uppskattade böcker kom boken på tredje plats. »Röde Orm» är nu översatt till ett tjugotal språk och nytrycks i nya utgåvor.

Ytterligare essäer kommer ut i slutet av 40-talet och den tidigare nämnda »Lustgården» 1953. 50-talet innebär också tilltagande sjukdom, som medför att Frans G. Bengtsson avlider den 19 december 1954. Begravningen sker på kyrkogården vid Amnehärads kyrka.

Sagt om Frans G. Bengtsson

GÖRAN HÄGG: (om essäerna) »Han manövrerar ett väldigt lärdomsstoff, men man behöver inga förkunskaper — allt förklaras, om än diskret. Det är en stor pedagogisk konst att skriva på det sättet».

SVEN DELBLANC: »För en någorlunda och sofistikerad, politisk och konservativ opinion måste romanen om Karl XII te sig betänklig. Fredrik Böök var säkert inte ensam om sina invändningar».

ERIK HJALMAR LINDER: »Detgår en ström av hemlig polemik mot det vedertagna och hallstämplade genom allt han skrivit; han avskyr pedanteri och lärdomsdamm som en gammaldags herreman; och ändå är han den mest akademiske förfatare Sverige frambringat; en kunskapsbjässe och en bokmal».

SVANTE NORDIN: »Frans G. Bengtsson utvecklades som författare på ett sätt som varje förläggares önskedröm — från den lärde och aggresivt otidsenlige poeten via den populäre essayisten och framgångsrika kungabiografen till de sena årens succéförfattre till Röde Orm».